Välkommen  Att bli fri..

   
   

     

Hej! Ylva heter jag..

Jag tycker om att skriva.. och gör det utförligt här, så många får en möjlighet att kunna känna in, och bitvis också känna igen sig. Samtidigt blir det en lite större kännedom om mig, och min livsresa till friheten.

Låt dig inte avskräckas av all text, dyk ner i den lite som du vill. Det går också bra att ringa mig och prata en liten stund, och få en mer direktkänsla för vem jag är, och hur jag arbetar..

Sedan min mycket späda bebistid, och framåt i så många år, var jag tvungen att leva i en helt förvirrad och förljugen tillvaro, med en ångest det inte finns ord nog att beskriva. Den började redan när jag som alldeles ny och liten intuitivt visste att "Allt" på något sätt vilade på mina axlar.

Jag var alldeles ensam i det, det gick inte att fly från skräcken, och jag visste - omedvetet - att jag var tvungen att ha 100% kontroll, fast jag visste inte över vad, så jag fick försöka ha det över allting hela tiden. Jag fick inte heller visa eller ha några behov, och visste i mig att jag även var tvungen att hindra mig från att må bra och slappna av, fastän jag inget hellre önskade. (kan låta märkligt för en del, men för väldigt många är känslan ytterst välkänd)

Detta upplevde jag längst inne i mig, samtidigt som jag under min uppväxt fick höra från min familj, och omvärlden att jag hade det så bra - och när jag blev äldre, innan jag började gå i egenterapi, trodde jag jag hade haft en bra barndom, och att det var jag som var "överkänslig".

Det fanns hela tiden en stark visshet av att något förödande var på väg att hända, och längre fram blev känslan till destruktiva katastroftankar som jag var alldeles maktlös mot. Jag ville såå gärna kunna vara glad och sorglös, men ångesten som kom när jag kände glädje var så oerhört stark.  

Varje vaken stund på dygnet denna överhängande känsla av det hemska, ödesdigra som skulle ske - och även också en känsla av bottenlös sorg, och ilska och maktlöshet .. och en sån oerhörd längtan efter att få slippa detta outhärdliga.

Men jag visste att jag aldrig skulle få slippa det, för det var för bra för att kunna bli sant. 

Mamma orkade inte, trots att jag försökte och försökte att vara helt perfekt .. alltid gjorde jag ändå fel på något sätt.

Paniken gick inte att ta på och formulera, och jag visste att jag aldrig kunde, och fick, säga ett ord till någon om min situation. Ingenting fick någonsin märkas utåt!!

Jag behövde bli, och blev, ett supersensitivt och in i minsta andetag lyhört barn. Kände i mig att någonting var väldigt, väldigt fel, men alla runt om mig agerade som om allting var normalt och bra..

Jag kunde aldrig lita på mina känslor och spontana reaktioner, eftersom Ingenting stämde med min omvärlds reaktioner.

Så jag fick få mig att tro att jag hade det bra, och jag trodde att det var mig det var fel på, jag som ju inte kände och reagerade som jag borde, som t ex andra barn kunde. Jag märkte att de inte var som jag, eftersom de kunde prata med sina mammor, bli arga och ledsna och svära osv. Och vara lyckliga och bekymmerslösa. De kunde våga önska saker. De kunde våga göra fel.

Inget av detta klarade jag - så då måste jag ju vara helt misslyckad, svag, värdelös, helt utanför deras värld på något sätt, annorlunda alla andra. En som inte kunde klara av att förstå och tänka ut rätta och bra lösningar, fastän jag på något sätt ändå visste att jag egentligen var en klok och kunnig liten flicka, om jag inte varit så himla rädd och osäker. Men eftersom jag inte klarade att vara lugn och tänka klart, så kände jag mig som en hopplös en som var värd förakt och pikar. En som skulle känna skuld och skam för allting. Fast, allt detta var ju så hemsk att veta, så det måste jag försöka hålla borta till varje pris.

Tillsammans med människor var jag alltid glad och skrattig, det var ju ett väl inövat beteende.. och visst hade jag roligt ibland, men det var en gigantisk stress i mig samtidigt - ett ständigt inre rop på hjälp.

Om det fanns någon annan som jag märkte var osäker och annorlunda, så kunde jag inte känna gemenskap med och ömhet mot den personen, för då hade jag ju fått öppna upp och behövt komma i kontakt med mina egna förtvivlade känslor. Och eftersom jag visste i mig sen dag ett att jag var ensam, att ingen skulle kunna förstå och vilja/orka lyssna, att jag måste klara att vara fullständigt perfekt (inte visa några "jobbiga" känslor och behov), så var det en helt omöjlig sak att våga och kunna visa hur jag verkligen hade det.

Samtidigt fanns det en slags protestkänsla, ett raseri och en förtvivlan i tanken på att jag skulle vara konstig, rädd och annorlunda. Någonstans i mig visste jag att det inte alls var sanningen om mig, därför kunde jag inte heller känna mig hemma bland de som upplevde sig så och visade det utåt. Så jag kände mig inte hemma någonstans, varken bland de "vanliga" el de "annorlunda". Och det gick inte att slappna av och bara få vara, eftersom jag ju måste ha full kontroll, så jag kunde vara det "perfekta" barnet som min mamma behövde att jag var.

Mitt barnliv var ett enda stort kämpande i alla bemärkelser, samtidigt som jag hela tiden försökte ha, och verkade ha - ett alldeles vanligt, roligt och bekymmersfritt liv, där jag skulle vara precis som "alla andra".. jag längtade så, och ingen fick ju heller nånsin märka någonting. Jag "spelade min roll" suveränt.

 Ofta fick jag höra av vuxna i min närhet att jag hade det så bra.. även under tydligt uppenbara traumatiska händelser, som livshotande operationer (akuta tarmvred), och lite längre fram i barnaåren mina föräldrars död. Världen gick inte på något plan ihop för mig.

Jag var fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva lyckan av att vara älskad för den jag är - eftersom det var min innerligaste önskan - och det jag längtade efter, skulle alltid bara vara något som andra fick vara med om.

I vuxen ålder, när mina barn kom, kulminerade allt. Jag var såå livrädd att något hemskt skulle hända. Ju starkare kärleken till dem blev, desto mer panik växte i mig. Fast, ibland kunde det ändå bli som en slags fristad de stunderna jag var bland människor, och kunde låta mig gå in i rollen som glad och lugn och insiktsfull bl a. För de trodde ju verkligen att jag var allt det. Jag fick ofta höra att jag  hade ett så stort tålamod, en så varm vänlighet, ett skönt lugn, en glad sprallighet mm mm.

Vilken sorg och kaos.. och ilska och längtan, det väckte i mig när de sa så, (eftersom Det ju egentligen var mitt riktiga jag, medan jag trodde att det rädda var mitt riktiga jag, för att jag alltid varit så maktlöst fast i de känslorna). När jag upplevde lycka och spontanitet, som jag ständigt gjorde med barnen t ex, så fanns också ständigt denna helt omedvetna reflex att "kväva" mig, förstöra för mig, på olika sätt, med bl a förlamande ångest, tvingande självbestraffande tankar och handlingar. Något jag hela tiden uppbådade all min kraft för att inte behöva känna och uppleva, men det kom ju automatiskt, och var miljoner gånger starkare. En konstant underliggande stress/desperation/förtvivlan, och att måsta dämpa den på olika sätt. (Samma grundorsaker som i allt tvångs- och självskade beteende, t ex anorexi, att skära sig själv, missbruk och beroende av olika slag.)
Det var Helt omöjligt att kunna vara snäll mot mig själv.. ja, att ens kunna se och förstå hur jag nånsin skulle kunna "lyckas" med det..vad det eg innebar att vara det.

Det kostade verkligen på de gånger jag var i kontakt med mig själv, var i kontakt med min glädje. Jag fick en smak av hur härligt det skulle kunnat varit, om jag inte haft alla dessa paniktankar o reaktioner. Som ett paradis.. en hägring.

                              *

Jag hade, förutom de direkta ångestsymptomen som andnöd/bröstsmärtor,  våldsam hjärtklappning, flimmer-/tunnelseende, yrsel, frossa, illamående o likn (ingenting av detta fick heller visas utåt, den vetskapen satt som berget i mig) också andra mer el mindre odefinierbara fysiska smärtor, spänningar och olika sjukdomssymptom så gott som hela tiden: värk (fibromyalgi o reumatism), exem, magsjukdomar (t ex crohns sjukdom), ryggskott/diskbråck, halsfluss, ögonkatarrer mm mm.

Åren kom och gick.. och kom och gick ..och det kändes som om jag använde mina "sista krafter" varje stund för att klara mig igenom dagen. Jag var totalt slutkörd varje kväll, och med en ödeskänsla av att ingen, eller ingenting skulle kunna hjälpa mig ur detta helvete på jorden. Jag skulle leva mitt liv livrädd, så var det bara.. men varför???  Livet var såå orättvist, tyckte jag.
 

I massor av år sökte jag också hjälp av olika slag, men ingen/inget kunde hjälpa mig på djupet. Jag var runt hos ett antal psykologer och terapeuter, och hoppades att just den metoden de arbetade efter skulle visa sig vara den som äntligen hjälpte mig att bli fri (kognitiv beteendeterapi (KBT), psykosyntes, psykoanalys, gestaltterapi, transaktionsanalys, m fl, m fl) - och visst, i början kunde det verka som att det var på god väg.. och de menade att det absolut skulle hjälpa, och jag gjorde allt jag kunde för att följa råd och utföra övningar mm. Och jag fick höra att jag var neurotisk, hade social fobi, torgskräck, panikångest, tvångssyndrom osv, som då kunde hjälpas el lära sig hanteras på olika sätt för de indelningarna. Men ganska snabbt var jag tillbaka i ångestens klor igen, visserligen var symptomen ibland kanske lite annorlunda än innan, men vad hjälpte det..

Detta är en erfarenhet jag märkt att många delar.

Och nu vet jag ju varför - fokus har inte kunnat läggas på det som är det verkligt viktiga.. det helt avgörande.. därför att inte insikterna och vetskapen om vad allt Egentligen handlar om har funnits - och fortfarande inte finns - bland många av hjälparna. De har inte själv haft behovet, (ångest-)drivkraften.. längtan.. viljan.. modet.. ivrigheten.. att söka allra, allra djupast inom sig, så de fått möjlighet att Uppleva sig fram till svaren, Uppleva sig fram till den man Verkligen är. Och då kan man ju inte heller hjälpa någon annan hela vägen - och då kvarstår grundorsaken. 

Jag var vid vägs ände kändes det som, och till slut hade jag inget annat val än att hoppa av hela ekorrhjulet, om jag inte skulle förbli där i evighet.. eller dö av stress. 

Jag var verkligen alldeles sönderstressad, klarade eg inte av att höra det minsta lilla ljud, el att någon talade i samma rum, även om det var i lugn och stillsam ton. Jag skulle behövt total tystnad och vila, men ångesttankarna pressade mig att fortsätta ännu mer i stället - det bara måste gå över - men det gick inte över..

Var jag ett hopplöst fall?! Totalt, totalt ensam.. det fick bara inte vara sant.

Nää, på något sätt kände jag, långt inne, att det var inte sant!! Men jag skulle behöva "kasta mig ut för stupet". Och jag var så oerhört rädd.

Samtidigt började det växa en insikt: Jag ska på något sätt lösa den här till synes helt omöjliga gåtan själv! 

Denna, min bakgrund och livsväg, har nu visat sig vara den absolut största gåvan!

Det genomgripande inre arbete jag sen gjorde med mig själv - och också med hjälp av böcker och människor som så kärleksfullt kom i min väg, när jag behövde dem som bäst - ledde till den avgörande Insikten och Vetskapen. Och jag förstod också Glasklart varför jag hade behövt ha ett så smärtsamt liv!

Det finns verkligen en djupare mening i allt som sker! Att upptäcka det och den, är något rent euforiskt härligt och fascinerande.
Jag förstod bl a varför jag varit mitt eget vetenskapliga experiment genom åren!
Och att jag kommit till detta livet i en mission att från grunden utforska och komma till klarhet - likt en vetenskapsman, och även själv erfara, för full trovärdighet och vetskap.

Jag hade behövt gå igenom allt, från det svåraste svåra till det skönaste lätta, för att riktigt kunna hjälpa människor - oavsett deras problem.  
 
Jag vet till 100% Att det går.. och Hur det går till, att kunna släppa ALLT som hindrar, så man kan vara den man innerst inne är
.

Hela förloppet från A till Ö. Och, vet att detta är till för varenda en som också har en önskan att leva ett härligt Friskt och Levande liv, och till fullo kunna uppleva den man längtar efter att få vara.

Och nu är jag oändligt Tacksam och Glad över vad allt har lett fram till, och jag är så genuint Trygg och Lugn, Lycklig, Fri och Frisk.

                               *  

Efter alla de erfarenheter jag gjort - alla böcker/artiklar/intervjuer och diskussioner jag läst och lyssnat på - kurser och utbildningar jag gått inom detta område (vilket lätt kan bli ett beroende i sig)
- all hjälp jag sökt hos otaliga läkare och andra yrkesutövare inom sjukvården - hos olika psykologer, terapeuter och kuratorer (privata och offentliga, enskilt och i grupp) - coacher - alternativmedicinska utövare - andra kårer inom hälso-branschen - inom den religiösa - filosofiska - konstnärliga - inom den (ny)andliga m fl m fl, blev det så tydligt också att det finns Massor med fantastiska och insiktsfulla människor, tankar och erfarenheter.. och vägar att gå, men så mycket det finns av metoder och behandlingar och tankesätt som komplicerar och förvirrar, förlänger, och i många fall totalt hindrar läkningsprocessen - och framför allt - inte når fram till grundorsaken och den varaktiga befrielsen!

Och jag märkte hur jag av hela mitt hjärta längtade efter att få erbjuda det alldeles enkla och tydliga.. och totalt läkande på djupet.

Nu när jag väl vet hur allt hänger ihop blir det enkelt och klart, och så är det ju med allt, när man vet vad det handlar om. 

Jag kan lugnt säga att Ingenting är för mig konstigt eller oförklarligt, vad gäller tankar, beteenden, känslor, reaktioner och kroppsliga symptom el sjukdomar hos oss människor.

Det finns Alltid en naturlig orsak och förklaring - och ALLTID en genuint hållbar lösning! 

Under resans gång har jag själv varit min i särklass mest kritiska kritiker, tvivlare och felsökare.. men, så en dag blev det alldeles tyst.. det hela var såheltäckande, och så befriande att den inte hittade näring längre. Det innan så ofattbara blev även det Glasklart. Gåtan var verkligen löst!

 

                                               *

 

Jag har arbetat ett antal år nu med samtalen, och det är lika fantastiskt varje dag att få vara med när människor börjar kunna andas lättare, känna sig friare och starkare, och lugnare .. när glädjen och energin sprider sig i kroppen, och får ögonen att stråla av frid, och lust, och tillit.

Stort Tack för att jag får vara delaktig i er underbara resa!

                             *

Och Stort Tack tillAlla er jag mött på min hjälpsökarväg genom åren! Och alla de pusselbitar ni givit mig.